Home

Nu har det blivit dags att packa väskan och åka hem. Tiden har gått så otroligt snabbt och jag har inte ännu förstått att mitt utbyte börjar ta slut. Visserligen kommer jag tillbaka till Amsterdam en vecka i januari, men det kommer inte att vara samma sak när inte alla är kvar. Det jobbigaste kommer att vara att bo ensam i vår lägenhet, Carmen och Agnes kommer nämligen inte att vara här i januari.

Nu förstår jag vad andra har pratat om när de beskrivit sin Erasmus-familj. När man åker iväg ensam till ett nytt ställe, en ny kultur och nya människor så behöver man en familj. När ingen riktig familj finns till hands så är det vännerna som blir ens nya familj. De vänner jag har här lärde jag känna för fyra månader sedan. Ändå känns det som om de känner mig minst lika bra som alla vänner där hemma. Vi har gjort allt tillsammans, bott tillsammans, pluggat tillsammans, festat tillsammans, slappat tillsammans. Jag kommer att sakna vardagliga småsaker här, som att närsomhelst kunna gå och hälsa på någon, eller bara att sitta runt vårt köksbord och prata strunt hela kvällen. Vår lägenhet har varit lite av en samlingsplats för alla, så här har alltid funnits sällskap. Snabbt blev det och kännas som ett riktigt hem, och nu åker plötsligt alla iväg. Fast Amsterdam finns kvar är det inte samma sak, staden är fantastisk och jag kommer att komma tillbaka hit flera gånger. Men den stämningen som vi haft kommer aldrig tillbaka.

   

Dags att torka tårarna och fortsätta packa. Tur nog finns det underbara vänner och familj hemma i Finland.