Home

Nu har det blivit dags att packa väskan och åka hem. Tiden har gått så otroligt snabbt och jag har inte ännu förstått att mitt utbyte börjar ta slut. Visserligen kommer jag tillbaka till Amsterdam en vecka i januari, men det kommer inte att vara samma sak när inte alla är kvar. Det jobbigaste kommer att vara att bo ensam i vår lägenhet, Carmen och Agnes kommer nämligen inte att vara här i januari.

Nu förstår jag vad andra har pratat om när de beskrivit sin Erasmus-familj. När man åker iväg ensam till ett nytt ställe, en ny kultur och nya människor så behöver man en familj. När ingen riktig familj finns till hands så är det vännerna som blir ens nya familj. De vänner jag har här lärde jag känna för fyra månader sedan. Ändå känns det som om de känner mig minst lika bra som alla vänner där hemma. Vi har gjort allt tillsammans, bott tillsammans, pluggat tillsammans, festat tillsammans, slappat tillsammans. Jag kommer att sakna vardagliga småsaker här, som att närsomhelst kunna gå och hälsa på någon, eller bara att sitta runt vårt köksbord och prata strunt hela kvällen. Vår lägenhet har varit lite av en samlingsplats för alla, så här har alltid funnits sällskap. Snabbt blev det och kännas som ett riktigt hem, och nu åker plötsligt alla iväg. Fast Amsterdam finns kvar är det inte samma sak, staden är fantastisk och jag kommer att komma tillbaka hit flera gånger. Men den stämningen som vi haft kommer aldrig tillbaka.

   

Dags att torka tårarna och fortsätta packa. Tur nog finns det underbara vänner och familj hemma i Finland.

En dag i Utrecht

Igår (söndag) fick vi nog av pluggandet och åkte till Utrecht på dagsutfärd med Geral och Alex. Jag blev så förvånad, jag har planerat att åka dit hela hösten men aldrig "haft tid" och nu insåg jag att det bara ligger 20 min från Amsterdam! Otroligt fin stad med kanaler, typiska holländska hus och en massa små butiker.

Mitt i staden finns ett kyrktorn som är ca 110 m högt. Vi klättrade upp för att 465 steg (fast jag är säker på att det var fler steg!) ända upp till toppen! Otroligt fin vy, som jag tyvärr inte kunde njuta så mycket av på grund av min höjdskräck...

 

I Utrecht föll också den första snön, eller rättare sagt en blandning av snö, regn och hagel. På fredag då jag åker hem utlovas +10 grader i Amsterdam och bara +2 i Åbo. Hoppas det blir en vit jul ändå!

Bilder från de senaste veckorna

Mico på besök

Vi skaffade oss en julgran

Snterklaas firades 5.12

Sanna på besök

Finlands Självsändighetsdag och Spanska Konstitutionens dag firades med spansk och finsk mat.

I väntan på självständighet

De senaste veckorna har varit näst intill horribla här borta! Slutet av terminen närmar sig, så deadlines närmar sig och efter det börjar två veckors tentperiod. Jag är inte bra på att göra undan uppgifter i förväg utan jag lämnar det ofta lite till sista minuten, dels av dålig vana och dels för att jag är mera effektiv när jag jobbar under press. Problemet just nu är att alla uppgifter som skall lämnas in och presentationer som ska hållas är grupparbeten med grupper som inte fungerar som de ska. Jag har gjort mina delar inom utsatt tid, men många andra har ännu mycket kvar att göra, fastän de redan missat flera deadlines. Helt normal situation alltså, så går det ofta till hemma i Finland. Problemet är bara att jag nu har upplevt den internationella miljöns baksida.

På mitt universitet använder man en poängskala mellan 1 (sämst) och 10 (bäst). Alla uppgifter och tenter bedöms med den här skalan med en decimal. Medeltalet i alla prestationer avrundas uppåt och ger det slutgiltiga vitsordet för en kurs. Det betyder att man måste ha åtminstone 5.5 i medeltal i en kurs för att få en sexa, vilket behövs för att klara kursen. Problemet är att det är näst intill omöjligt att få nior och tior. Många föreläsare säger till och med på förhand att de aldrig delat ut en 10a till någon, så det lönar sig inte att vänta sig höga vitsord. Ett allmänt problem inom holländska universitetsvärlden är det flesta nöjer sig med en sexa, då är man ju godkänd. Så plötsligt befinner man sig i grupper där några nöjer sig med minsta möjliga insats, en annan (till exempel jag själv) behöver inte det högsta vitsordet, men vill lämna in någonting som man är nöjd med och de sista måste, av kulturella orsaker eller för att hemuniversitetet kräver, satsa på de högsta vitsorden som ändå är omöjliga att få. Känns ganska hopplöst innan man ens börjat. Det här kunde vara en jättebra övning i samarbete och ledarskap, om det inte skulle vara för att vi har grupparbeten i alla sju kurser som jag går. Så sju gånger i veckan måste vi diskutera samma frågor om och om igen, varför är ingenting färdigt eller hur ska vi skriva om en uppsats för att alla ska vara nöjda med det vi lämnar in. Dessutom har jag märkt att jag måste hålla tillbaka lite av min finska rättframhet, för det har visat sig vara med effektivt att få någonting gjort genom att dalta istället för att ställa krav. Just nu vill jag bara få någonting gjort som man kan lämna in utan att skämmas, ingen skillnad ifall det är en gruppinsats eller om jag gör det själv. Jag riktigt längtar efter att tentveckorna ska börja om en och en halv vecka, för då handlar allt om individuellt arbete som jag får göra precis hur jag vill, när jag vill.

Den största ljuspunkten mitt bland allt frustrerande skolarbete har varit allt trevligt besök jag haft från Finland! Då har jag tagit mig tid att turista på stan eller bara cykla omkring och njutit av Amsterdam. Och ännu är det inte slut, imorgon kommer Mico hit och nästa vecka är Sanna på besök. Det är otroligt roligt att träffa nya och gamla vänner som kommer på besök, visa dem runt och få höra om vad som är på gång där hemma.

Nästa vecka är det självständighetsdag, då ska det kalasas med finsk glögg och pepparkakor. Jag ska provlaga karelska piroger i stekpanna (vi har ingen ugn), men om det inte blir bra har jag ett lager av lakrits och Fazers blå att bjuda på. Dessutom är det tydligen Spanska konstitutionens dag samtidigt, så Carmen har lovat laga spansk mat också. Sen är det bara några veckor kvar innan jul, vilket också betyder hemfärd för mig och många andra. Många olika känslor dyker upp då jag tänker på det, så jag tror jag skjuter undan det ur mina tankar ett tag till.

Om att åka hem (igen)

Märkte nu att det är nästan en månad sen jag senast uppdaterade bloggen, shame on me. Jag ska lägga upp bilder och skriva mera om höstlovet vi hade, men det får bli lite senare.

Före jag åkte iväg funderade jag mycket hur det skulle kännas att komma hem till Finland. Det visade sig vara mycket lättare, men samtidigt konstigare än vad jag väntat mig. Konstigast av allt var nog att kliva in i min lägenhet igen, den såg exakt likadan ut som när jag åkte, fast så mycket hade hänt sen dess. Varje morgon fick jag rota igenom korgar, lådor och klädskåp för att hitta vad jag sökte efter. Konstigt att man hinner glömma så många småsaker på några månader. Att gå och handla var en annan sak som chockade mig rejält, plötsligt insåg jag hur billig maten (och spriten) är i Holland!

Att träffa vänner och släkt var nog det bästa med veckan, jag förstod nog först väl hemma i Finland hur jag saknat alla. Samtidigt kändes det lite jobbigt att gå på Biskopsgatan och hälsa på var och varannan man mötte, känslan av att vara anonym som jag känner här i Amsterdam är nog ganska skön emellanåt. Då blir man verkligen glad när man möter någon man känner på stan. I Åbo bara hälsar man snabbt och går vidare, i väntan på nästa bekanta ansikte. Skulle jag stanna och prata med samma glädje som jag gör i Amsterdam, så skulle jag nog aldrig komma fram i tid dit jag ska. En annan sak som jag lade märke till väldigt tydligt är den finska kulturen: kylan och tystnaden. På något konstigt sätt har jag, som i grund och botten är ganska blyg, lärt mig uppskatta den kultur jag lärt mig här borta med small talk hela tiden och alltid ett "Hi! How are you?" fast du inte känner personen så bra. Även om man vet att lite småprat i hissen inte behöver betyda att man är eller kommer att bli vänner, känner man sig mycket mera välkommen. Det värsta jag vet i Finland (också före jag åkte) är när någon man vet eller ens känner lite kommer emot en på gatan och envis tittar ner i gatan, bara för att slippa bestämma sig ifall man ska säga "hej" eller inte.

Samtidigt som jag märkte att jag saknat alla hemma i Finland, märkte jag också att jag efter några dagar saknade mina vänner i Amsterdam minst lika mycket. När man åker till en ny plats och inte känner någon blir de människor man träffar inte bara bekanta; de blir snabbt både ens närmaste vänner och ens familj. Flera gånger under min vecka i Finland funderade jag på vad alla gör borta i Amsterdam eller på andra håll där de var. Jag pratade och chattade många gånger med flera av mina vänner, ändå hade jag bara varit borta i under en vecka!


När dagen för avfärd mot Amsterdam kom kändes det både bra och dåligt. Jag hade under den gångna veckan träffat så många som jag saknat, men varje gång jag träffade någon måste vi också säga hejdå igen innan vi skildes åt. Det mesta man pratade om var vad som hänt under tiden man inte sett. Jag visste också att semestern är över och att en massa skolarbete väntar mig i Amsterdam. Samtidigt var längtan efter att få träffa mina holländska vänner jättestor och alla planer vi gjort upp för tiden efter höstlovet skulle äntligen sätta igång. Lika konstigt som det var att komma in i min lägenhet i Åbo, var det att kliva in i min lägenhet i Amsterdam, krama Agnes och Carmen och sedan dra den där "Puuh, äntligen hemma!"-sucken. Amsterdam har blivit lite av ett andra hem just nu. Rutinerna jag skapat mig här känns bra och vardagslivet löper på, fast det är ett helt annat liv här än i Finland. Lika snabbt som jag kommit in i rutinerna här, tror jag att jag kommer tillbaka till vardagslivet i Åbo när jag väl kommer hem igen, fast det blir jobbigt att lämna allt och alla.

Under veckan jag varit tillbaka i Amsterdam har inte så mycket spännande hänt, största delen av min tid går åt till att plugga, skriva uppsatser och planera presentationer. Två riktigt roliga saker har jag ändå hunnit med: En Champions League match mellan Ajax (såklart) och Dinamo Zagreb på arenan vi bor vid. Känslan av att vara på en arena med 52 000 andra supporters är otrolig! Själva matchen var inte speciellt spännande, Ajax vann överlägset 4-0. Publiken var nog ganska inställda på en seger, kändes det som.

 

 Igår kväll var jag med Geral och Celine på en konsert av The Kooks i Heineken Music Hall, mitt emot Ajax Arena. Jag hade hört någon enstaka sång av dem förut, men inte kunde jag påstå att jag kände dem speciellt bra. Nu efteråt är jag säkert deras största fan, dom var otroligt bra! Så om ni har chansen - se dom!
 

 
 Lite roligt, för första gången känner jag att jag får någonting ut av att blogga. Nu förstår jag det där behovet att skriva av sig som många pratar om :)

Om att åka hem

Under de senaste veckorna har jag stundvis känt något som kan liknas hemlängtan, men ändå inte. Jag trivs otroligt bra och det går ingen nöd på mig, men enda sedan jag bokade flygbiljetten hem i oktober så har jag känt att det ska bli skönt att komma hem en sväng. Bara för att se hur det är med alla och för att (förhoppningsvis) konstatera att allt är sig likt. För att få träffa vänner och familj, för att sitta på långluncher och snarvla, för att få sova i min egen säng och för att få göra alla andra småsaker som gör vardagen till vardag. Finska vardagen alltså.

Mamma och pappa på besök.

 Nästa gång jag åker hem till Finland kommer det säkert inte att kännas lika förväntansfullt. Då måste jag säga hejdå till alla nya ljuvliga vänner jag fått här i Amsterdam. Tack och lov är det långt kvar dit ännu.

Höstlovsplaner

Nu är höstlovsplanerna klara för min del.

16-21.10 Road trip med Carmen, Agnes och Janine i Nederländerna
22-23.10 Venedig med Sophie och Geral
24.10 Milano
25.10 Stockholm
26.10-1.11 Finland!

På torsdag kommer mamma och pappa till Amsterdam, ska bli roligt att se dem och få lite nyheter om vad som händer där hemma. Annars löper dagarna på som vanligt här borta.