Home

Nu har det blivit dags att packa väskan och åka hem. Tiden har gått så otroligt snabbt och jag har inte ännu förstått att mitt utbyte börjar ta slut. Visserligen kommer jag tillbaka till Amsterdam en vecka i januari, men det kommer inte att vara samma sak när inte alla är kvar. Det jobbigaste kommer att vara att bo ensam i vår lägenhet, Carmen och Agnes kommer nämligen inte att vara här i januari.

Nu förstår jag vad andra har pratat om när de beskrivit sin Erasmus-familj. När man åker iväg ensam till ett nytt ställe, en ny kultur och nya människor så behöver man en familj. När ingen riktig familj finns till hands så är det vännerna som blir ens nya familj. De vänner jag har här lärde jag känna för fyra månader sedan. Ändå känns det som om de känner mig minst lika bra som alla vänner där hemma. Vi har gjort allt tillsammans, bott tillsammans, pluggat tillsammans, festat tillsammans, slappat tillsammans. Jag kommer att sakna vardagliga småsaker här, som att närsomhelst kunna gå och hälsa på någon, eller bara att sitta runt vårt köksbord och prata strunt hela kvällen. Vår lägenhet har varit lite av en samlingsplats för alla, så här har alltid funnits sällskap. Snabbt blev det och kännas som ett riktigt hem, och nu åker plötsligt alla iväg. Fast Amsterdam finns kvar är det inte samma sak, staden är fantastisk och jag kommer att komma tillbaka hit flera gånger. Men den stämningen som vi haft kommer aldrig tillbaka.

   

Dags att torka tårarna och fortsätta packa. Tur nog finns det underbara vänner och familj hemma i Finland.

En dag i Utrecht

Igår (söndag) fick vi nog av pluggandet och åkte till Utrecht på dagsutfärd med Geral och Alex. Jag blev så förvånad, jag har planerat att åka dit hela hösten men aldrig "haft tid" och nu insåg jag att det bara ligger 20 min från Amsterdam! Otroligt fin stad med kanaler, typiska holländska hus och en massa små butiker.

Mitt i staden finns ett kyrktorn som är ca 110 m högt. Vi klättrade upp för att 465 steg (fast jag är säker på att det var fler steg!) ända upp till toppen! Otroligt fin vy, som jag tyvärr inte kunde njuta så mycket av på grund av min höjdskräck...

 

I Utrecht föll också den första snön, eller rättare sagt en blandning av snö, regn och hagel. På fredag då jag åker hem utlovas +10 grader i Amsterdam och bara +2 i Åbo. Hoppas det blir en vit jul ändå!

Bilder från de senaste veckorna

Mico på besök

Vi skaffade oss en julgran

Snterklaas firades 5.12

Sanna på besök

Finlands Självsändighetsdag och Spanska Konstitutionens dag firades med spansk och finsk mat.

I väntan på självständighet

De senaste veckorna har varit näst intill horribla här borta! Slutet av terminen närmar sig, så deadlines närmar sig och efter det börjar två veckors tentperiod. Jag är inte bra på att göra undan uppgifter i förväg utan jag lämnar det ofta lite till sista minuten, dels av dålig vana och dels för att jag är mera effektiv när jag jobbar under press. Problemet just nu är att alla uppgifter som skall lämnas in och presentationer som ska hållas är grupparbeten med grupper som inte fungerar som de ska. Jag har gjort mina delar inom utsatt tid, men många andra har ännu mycket kvar att göra, fastän de redan missat flera deadlines. Helt normal situation alltså, så går det ofta till hemma i Finland. Problemet är bara att jag nu har upplevt den internationella miljöns baksida.

På mitt universitet använder man en poängskala mellan 1 (sämst) och 10 (bäst). Alla uppgifter och tenter bedöms med den här skalan med en decimal. Medeltalet i alla prestationer avrundas uppåt och ger det slutgiltiga vitsordet för en kurs. Det betyder att man måste ha åtminstone 5.5 i medeltal i en kurs för att få en sexa, vilket behövs för att klara kursen. Problemet är att det är näst intill omöjligt att få nior och tior. Många föreläsare säger till och med på förhand att de aldrig delat ut en 10a till någon, så det lönar sig inte att vänta sig höga vitsord. Ett allmänt problem inom holländska universitetsvärlden är det flesta nöjer sig med en sexa, då är man ju godkänd. Så plötsligt befinner man sig i grupper där några nöjer sig med minsta möjliga insats, en annan (till exempel jag själv) behöver inte det högsta vitsordet, men vill lämna in någonting som man är nöjd med och de sista måste, av kulturella orsaker eller för att hemuniversitetet kräver, satsa på de högsta vitsorden som ändå är omöjliga att få. Känns ganska hopplöst innan man ens börjat. Det här kunde vara en jättebra övning i samarbete och ledarskap, om det inte skulle vara för att vi har grupparbeten i alla sju kurser som jag går. Så sju gånger i veckan måste vi diskutera samma frågor om och om igen, varför är ingenting färdigt eller hur ska vi skriva om en uppsats för att alla ska vara nöjda med det vi lämnar in. Dessutom har jag märkt att jag måste hålla tillbaka lite av min finska rättframhet, för det har visat sig vara med effektivt att få någonting gjort genom att dalta istället för att ställa krav. Just nu vill jag bara få någonting gjort som man kan lämna in utan att skämmas, ingen skillnad ifall det är en gruppinsats eller om jag gör det själv. Jag riktigt längtar efter att tentveckorna ska börja om en och en halv vecka, för då handlar allt om individuellt arbete som jag får göra precis hur jag vill, när jag vill.

Den största ljuspunkten mitt bland allt frustrerande skolarbete har varit allt trevligt besök jag haft från Finland! Då har jag tagit mig tid att turista på stan eller bara cykla omkring och njutit av Amsterdam. Och ännu är det inte slut, imorgon kommer Mico hit och nästa vecka är Sanna på besök. Det är otroligt roligt att träffa nya och gamla vänner som kommer på besök, visa dem runt och få höra om vad som är på gång där hemma.

Nästa vecka är det självständighetsdag, då ska det kalasas med finsk glögg och pepparkakor. Jag ska provlaga karelska piroger i stekpanna (vi har ingen ugn), men om det inte blir bra har jag ett lager av lakrits och Fazers blå att bjuda på. Dessutom är det tydligen Spanska konstitutionens dag samtidigt, så Carmen har lovat laga spansk mat också. Sen är det bara några veckor kvar innan jul, vilket också betyder hemfärd för mig och många andra. Många olika känslor dyker upp då jag tänker på det, så jag tror jag skjuter undan det ur mina tankar ett tag till.

Om att åka hem (igen)

Märkte nu att det är nästan en månad sen jag senast uppdaterade bloggen, shame on me. Jag ska lägga upp bilder och skriva mera om höstlovet vi hade, men det får bli lite senare.

Före jag åkte iväg funderade jag mycket hur det skulle kännas att komma hem till Finland. Det visade sig vara mycket lättare, men samtidigt konstigare än vad jag väntat mig. Konstigast av allt var nog att kliva in i min lägenhet igen, den såg exakt likadan ut som när jag åkte, fast så mycket hade hänt sen dess. Varje morgon fick jag rota igenom korgar, lådor och klädskåp för att hitta vad jag sökte efter. Konstigt att man hinner glömma så många småsaker på några månader. Att gå och handla var en annan sak som chockade mig rejält, plötsligt insåg jag hur billig maten (och spriten) är i Holland!

Att träffa vänner och släkt var nog det bästa med veckan, jag förstod nog först väl hemma i Finland hur jag saknat alla. Samtidigt kändes det lite jobbigt att gå på Biskopsgatan och hälsa på var och varannan man mötte, känslan av att vara anonym som jag känner här i Amsterdam är nog ganska skön emellanåt. Då blir man verkligen glad när man möter någon man känner på stan. I Åbo bara hälsar man snabbt och går vidare, i väntan på nästa bekanta ansikte. Skulle jag stanna och prata med samma glädje som jag gör i Amsterdam, så skulle jag nog aldrig komma fram i tid dit jag ska. En annan sak som jag lade märke till väldigt tydligt är den finska kulturen: kylan och tystnaden. På något konstigt sätt har jag, som i grund och botten är ganska blyg, lärt mig uppskatta den kultur jag lärt mig här borta med small talk hela tiden och alltid ett "Hi! How are you?" fast du inte känner personen så bra. Även om man vet att lite småprat i hissen inte behöver betyda att man är eller kommer att bli vänner, känner man sig mycket mera välkommen. Det värsta jag vet i Finland (också före jag åkte) är när någon man vet eller ens känner lite kommer emot en på gatan och envis tittar ner i gatan, bara för att slippa bestämma sig ifall man ska säga "hej" eller inte.

Samtidigt som jag märkte att jag saknat alla hemma i Finland, märkte jag också att jag efter några dagar saknade mina vänner i Amsterdam minst lika mycket. När man åker till en ny plats och inte känner någon blir de människor man träffar inte bara bekanta; de blir snabbt både ens närmaste vänner och ens familj. Flera gånger under min vecka i Finland funderade jag på vad alla gör borta i Amsterdam eller på andra håll där de var. Jag pratade och chattade många gånger med flera av mina vänner, ändå hade jag bara varit borta i under en vecka!


När dagen för avfärd mot Amsterdam kom kändes det både bra och dåligt. Jag hade under den gångna veckan träffat så många som jag saknat, men varje gång jag träffade någon måste vi också säga hejdå igen innan vi skildes åt. Det mesta man pratade om var vad som hänt under tiden man inte sett. Jag visste också att semestern är över och att en massa skolarbete väntar mig i Amsterdam. Samtidigt var längtan efter att få träffa mina holländska vänner jättestor och alla planer vi gjort upp för tiden efter höstlovet skulle äntligen sätta igång. Lika konstigt som det var att komma in i min lägenhet i Åbo, var det att kliva in i min lägenhet i Amsterdam, krama Agnes och Carmen och sedan dra den där "Puuh, äntligen hemma!"-sucken. Amsterdam har blivit lite av ett andra hem just nu. Rutinerna jag skapat mig här känns bra och vardagslivet löper på, fast det är ett helt annat liv här än i Finland. Lika snabbt som jag kommit in i rutinerna här, tror jag att jag kommer tillbaka till vardagslivet i Åbo när jag väl kommer hem igen, fast det blir jobbigt att lämna allt och alla.

Under veckan jag varit tillbaka i Amsterdam har inte så mycket spännande hänt, största delen av min tid går åt till att plugga, skriva uppsatser och planera presentationer. Två riktigt roliga saker har jag ändå hunnit med: En Champions League match mellan Ajax (såklart) och Dinamo Zagreb på arenan vi bor vid. Känslan av att vara på en arena med 52 000 andra supporters är otrolig! Själva matchen var inte speciellt spännande, Ajax vann överlägset 4-0. Publiken var nog ganska inställda på en seger, kändes det som.

 

 Igår kväll var jag med Geral och Celine på en konsert av The Kooks i Heineken Music Hall, mitt emot Ajax Arena. Jag hade hört någon enstaka sång av dem förut, men inte kunde jag påstå att jag kände dem speciellt bra. Nu efteråt är jag säkert deras största fan, dom var otroligt bra! Så om ni har chansen - se dom!
 

 
 Lite roligt, för första gången känner jag att jag får någonting ut av att blogga. Nu förstår jag det där behovet att skriva av sig som många pratar om :)

Om att åka hem

Under de senaste veckorna har jag stundvis känt något som kan liknas hemlängtan, men ändå inte. Jag trivs otroligt bra och det går ingen nöd på mig, men enda sedan jag bokade flygbiljetten hem i oktober så har jag känt att det ska bli skönt att komma hem en sväng. Bara för att se hur det är med alla och för att (förhoppningsvis) konstatera att allt är sig likt. För att få träffa vänner och familj, för att sitta på långluncher och snarvla, för att få sova i min egen säng och för att få göra alla andra småsaker som gör vardagen till vardag. Finska vardagen alltså.

Mamma och pappa på besök.

 Nästa gång jag åker hem till Finland kommer det säkert inte att kännas lika förväntansfullt. Då måste jag säga hejdå till alla nya ljuvliga vänner jag fått här i Amsterdam. Tack och lov är det långt kvar dit ännu.

Höstlovsplaner

Nu är höstlovsplanerna klara för min del.

16-21.10 Road trip med Carmen, Agnes och Janine i Nederländerna
22-23.10 Venedig med Sophie och Geral
24.10 Milano
25.10 Stockholm
26.10-1.11 Finland!

På torsdag kommer mamma och pappa till Amsterdam, ska bli roligt att se dem och få lite nyheter om vad som händer där hemma. Annars löper dagarna på som vanligt här borta.

Hoe gaat het meet jou?

Förlåt, jag har varit lite dålig på att uppdatera på senaste tiden. Studierna har börjat komma igång på allvar, så dagarna går åt till föreläsningar, grupparbeten och läsning. På eftermiddagarna och kvällarna försöker vi hitta på någonting med kompisarna, ibland någonting så enkelt som att bara äta middag tillsammans och ibland roligare saker som att åka in till stan eller till nån park.

Vår lägenhet har varit full av folk de senaste veckorna: först hade Carmen spanska gäster i en och en halv vecka, sedan hade jag Ulli, Marie och Nette på besök och just nu är Agnes pojkvän i Amsterdam. Jag trodde det skulle bli jobbigt med så många andra i vår lägenhet, men det har gått riktigt bra, det är bara roligt att få träffa nya människor.



Största samtalsämnet bland vännerna är just nu vårt höstlov i oktober. Vi har egentligen en vecka lov och en tentvecka, men eftersom ingen av våra kurser har tenter i oktober så är vi lediga båda veckorna. Att resa är ett måste, både tåg och flyg är så mycket billigare här än i Finland. De flesta kommer att åka till Barcelona, Rom, Milano, Budapest och Prag, men vi bestämde med mina kämppisar och Janine från Tyskland att åka på road trip i Nederländerna istället. Fem dagar kommer vi att köra runt i landet och förhoppningsvis också besöka Bryssel, sen funderar jag på att åka till London, Norge och slutligen hem till Finland sista veckan i oktober. När Nette och Marie hälsade på var vi på en dagsutfärd till Den Haag. På tåget insåg jag att det var min första resan utanför Amsterdam sedan jag kom hit, så det var otroligt skönt och roligt att komma bort en stund och se någonting annat! Själva staden var inte så imponerande, men stranden och solskenet var
 fantastiskt.

 

Annars löper vardagslivet på. Jag börjar bli mer och mer bekant med staden och jag klara till och med av enkla fraser på nederländska. Och det holländska G:et (som uttalas som ett H med slem i halsen) börjar snart sitta som det ska.

Ja just det, sen har jag också lyckats skaffa en biljett till en Champions League match mellan Ajax och Zagreb, så i november blir det riktig fotbollsmatch! I december kommer Real Madrid att möta Ajax i Amsterdam, men det lär vara så gott som omöjligt att få biljetter dit. Såhär såg det ut från mitt fönster när förra Champions Leauge matchen spelades:

I did it!

Idag när jag stod i duschen fick jag en lite konstig aha-upplevelse. Plötsligt, när jag stod och tittade på vårt usla avlopp som inte vill dra ut vatten, insåg jag att jag är på utbyte. Inte en såndär "shit - jag vill hem"-känsla, utan mera som "wow - jag gjorde det".

Tusentals människor flyttar dagligen till andra länder och de flesta jag känner har varit eller ska åka på utbyte. Egentligen är det ju ingenting speciellt jag gör, men ändå känns det så otroligt bra att jag kommit ända hit. Jag bor för första gången i ett annat land. Jag kände ingen annan då jag kom hit. Jag pratar främmande språk alla dagar. Jag lär mig om nya kulturer varje dag och jag får dela med mig av den kultur jag kommer från. Jag har fullföljt något som jag tänkt på och planerat länge. Och framför allt: jag är så himla nöjd över att vara här! Rågbrödet (det jag saknar mest från Finland) kan gott och väl få vänta några månader till.

Idag var vi till Bijlmer park i närheten av vårt hus med Agnes och Janine. För första gången på en vecka sken solen i några timmar, så det var riktigt skönt att vara ute. Ikväll fortsätter det eviga regnet och den kalla Atlantvinden som vanligt...

Sol, vind och vatten

Igår var det äntligen sol och varmt igen! Vi hoppade på cyklarna och åkte in till stan för att utforska stadsdelen De Pijp. Vi hade hört att det skulle finnas en jättestor second hand marknad där, men de hade bara billigt kinesiskt krimskrams så vi blev ganska besvikna Annars var det supervackert där, det kändes genuint holländskt med caféer, restauranger och parker.

Sarphati Park, De Pijp

Fast jag bara varit här i lite på två veckor, har jag redan börjat känna mej mera som en fast bosatt än som en turist. Därför är det roligt att hitta trevliga stadsdelar, caféer och butiker som lokalbefolkningen går till, istället för att alltid vara omringad av utlänningar.

På kvällen gick vi ut med tjejerna och igen försökte vi hitta lite icke-turistiga barer och klubbar. Det ledde till att vi slutade på en bar där de spelade holländska motsvarigheten till Carola. Ingen hit. När vi skulle cykla hem började det åska och spöregna, jag har aldrig sett det regna så mycket i hela mitt liv! Sista gången jag går utanför dörren utan paraply. 

 

 

 

Back to school, vacation is over

Sedan jag kom till Amsterdam har jag levt loppan med sena nätter, långa sovmorgnar och massor av turistande. Idag började allvaret, för min första kurs startade. Jag kommer att läsa sju kurser här, en i nederländska (jag har lärt mig att det inte heter holländska) och resten i ekonomiska ämnen, mestadels organisation och ledning. Första intrycket var jättebra, vi har små undervisningsgrupper och föreläsaren var jättetrevlig. Jag har ändå förstått att kurserna lär vara ganska lätta här och det märks att det är en yrkeshögskola och inte ett universitet. Vi har många små projekt och grupparbeten som ska lämnas in under terminens gång och alla föreläsningar är obligatoriska. Lite annat än boktenter, långluncher och vrålpluggning som jag är van vid, men på ett mycket bra sätt. Kanske jag äntligen lär mig att ha en vettig studieteknik?

När jag talat med andra utbytesstuderande och holländare om studier så inser man nog vilken lyx vi har i Finland. Många av amerikanerna som studerar här betalar runt 50.000 euro varje år för sin utbildning. Då är inte kostnader för boende och böcker inräknade ännu. Idag hörde jag också av en fransk tjej att de bara har ett tillfälle att klara av en tent, om du underkänns så måste du först vänta ett år och gå om kursen PLUS betala 500 euro! Det är nästan så att man skäms över att berätta att vi får gratis utbildning, förmånlig studenthälsovård, billiga luncher, gratis böcker från biblioteket och dessutom 500 euro per månad betalt. INte så konstigt att många inte förstår att jag är inne på mitt femte studieår och ännu inte har någon kandidatexamen.

Imorgon blir det en till IKEA-tur, vi ska försöka bånga lite kräftor med Maja från Sverige.Och köttbullar förstås.

Bloggtorka

... har jag hört att det heter när man inte vet vad man ska blogga om. Oftast beror det på att bloggat slut på alla idéer och behöver nya inspirationskällor. För mej handlar det om att reda ut alla nya ansikten, namn, gator, språk och intryck som jag mött under de senaste dagarna. Varje dag har jag suttit ner och funderat vad jag ska skriva om men inte kommit någon vart, för några minuter efteråt ringer eller knackar någon och frågar om man hänger med ut.

Den här veckan har International Student Network (ISN) arrangerat en introduktionsvecka, men allt från museibesök till snabbkurser i nederländska och såklart en helt del fester och kvällsprogram. Vi är indelade i mindre grupper som leds av två tutorer från Amsterdam. Jag har haft jättebra tur och fått både en bra grupp och trevliga tutorer, jag har förstått att många andra är lite missnöjda med sina grupper. Igår hade vi lite otur, för en av medlemmarna i min grupp föll av cykeln och slog huvudet hårt i gatan och måste föras med ambulans till sjukhus. Tack och lov klarade hon sig utan skador (inte ens hjärnskakning) och mår bra igen. Man man måste nog vara försiktig när man cyklar här, speciellt inne i stan. Jag köpte en egen cykel på onsdag. Den är gammal och ful, men det betyder att sannolikheten att den blir stulen är mindre.

Nu måste jag (surprise..) gå, ska till stan och träffa min tutorgrupp för att gå till zoo. Lägger in lite bilder från den senaste veckan ännu:

I förgrunden Hogeschool van Amsterdam,  i bakgrunden huset jag bor i.

Mina roommates Agnes och Carmen

Festival of Hearts.

Tjejerna utanför The Bulldog