Före jag åkte iväg funderade jag mycket hur det skulle kännas att komma hem till Finland. Det visade sig vara mycket lättare, men samtidigt konstigare än vad jag väntat mig. Konstigast av allt var nog att kliva in i min lägenhet igen, den såg exakt likadan ut som när jag åkte, fast så mycket hade hänt sen dess. Varje morgon fick jag rota igenom korgar, lådor och klädskåp för att hitta vad jag sökte efter. Konstigt att man hinner glömma så många småsaker på några månader. Att gå och handla var en annan sak som chockade mig rejält, plötsligt insåg jag hur billig maten (och spriten) är i Holland!
Att träffa vänner och släkt var nog det bästa med veckan, jag förstod nog först väl hemma i Finland hur jag saknat alla. Samtidigt kändes det lite jobbigt att gå på Biskopsgatan och hälsa på var och varannan man mötte, känslan av att vara anonym som jag känner här i Amsterdam är nog ganska skön emellanåt. Då blir man verkligen glad när man möter någon man känner på stan. I Åbo bara hälsar man snabbt och går vidare, i väntan på nästa bekanta ansikte. Skulle jag stanna och prata med samma glädje som jag gör i Amsterdam, så skulle jag nog aldrig komma fram i tid dit jag ska. En annan sak som jag lade märke till väldigt tydligt är den finska kulturen: kylan och tystnaden. På något konstigt sätt har jag, som i grund och botten är ganska blyg, lärt mig uppskatta den kultur jag lärt mig här borta med small talk hela tiden och alltid ett "Hi! How are you?" fast du inte känner personen så bra. Även om man vet att lite småprat i hissen inte behöver betyda att man är eller kommer att bli vänner, känner man sig mycket mera välkommen. Det värsta jag vet i Finland (också före jag åkte) är när någon man vet eller ens känner lite kommer emot en på gatan och envis tittar ner i gatan, bara för att slippa bestämma sig ifall man ska säga "hej" eller inte.
Samtidigt som jag märkte att jag saknat alla hemma i Finland, märkte jag också att jag efter några dagar saknade mina vänner i Amsterdam minst lika mycket. När man åker till en ny plats och inte känner någon blir de människor man träffar inte bara bekanta; de blir snabbt både ens närmaste vänner och ens familj. Flera gånger under min vecka i Finland funderade jag på vad alla gör borta i Amsterdam eller på andra håll där de var. Jag pratade och chattade många gånger med flera av mina vänner, ändå hade jag bara varit borta i under en vecka!
När dagen för avfärd mot Amsterdam kom kändes det både bra och dåligt. Jag hade under den gångna veckan träffat så många som jag saknat, men varje gång jag träffade någon måste vi också säga hejdå igen innan vi skildes åt. Det mesta man pratade om var vad som hänt under tiden man inte sett. Jag visste också att semestern är över och att en massa skolarbete väntar mig i Amsterdam. Samtidigt var längtan efter att få träffa mina holländska vänner jättestor och alla planer vi gjort upp för tiden efter höstlovet skulle äntligen sätta igång. Lika konstigt som det var att komma in i min lägenhet i Åbo, var det att kliva in i min lägenhet i Amsterdam, krama Agnes och Carmen och sedan dra den där "Puuh, äntligen hemma!"-sucken. Amsterdam har blivit lite av ett andra hem just nu. Rutinerna jag skapat mig här känns bra och vardagslivet löper på, fast det är ett helt annat liv här än i Finland. Lika snabbt som jag kommit in i rutinerna här, tror jag att jag kommer tillbaka till vardagslivet i Åbo när jag väl kommer hem igen, fast det blir jobbigt att lämna allt och alla.
Under veckan jag varit tillbaka i Amsterdam har inte så mycket spännande hänt, största delen av min tid går åt till att plugga, skriva uppsatser och planera presentationer. Två riktigt roliga saker har jag ändå hunnit med: En Champions League match mellan Ajax (såklart) och Dinamo Zagreb på arenan vi bor vid. Känslan av att vara på en arena med 52 000 andra supporters är otrolig! Själva matchen var inte speciellt spännande, Ajax vann överlägset 4-0. Publiken var nog ganska inställda på en seger, kändes det som.
Igår kväll var jag med Geral och Celine på en konsert av The Kooks i Heineken Music Hall, mitt emot Ajax Arena. Jag hade hört någon enstaka sång av dem förut, men inte kunde jag påstå att jag kände dem speciellt bra. Nu efteråt är jag säkert deras största fan, dom var otroligt bra! Så om ni har chansen - se dom!
Lite roligt, för första gången känner jag att jag får någonting ut av att blogga. Nu förstår jag det där behovet att skriva av sig som många pratar om :)
Jag kan definitivt säga att jag känner igen det där med att sakna nån oberoende av var man är. Men tänk dig hur konstigt det känns att komma tillbaka utomlands och alla som man lämnade där och saknat under veckan inte är kvar när man kommer tillbaka. DET är konstigt! Och ledsamt.
SvaraRadera