I väntan på självständighet

De senaste veckorna har varit näst intill horribla här borta! Slutet av terminen närmar sig, så deadlines närmar sig och efter det börjar två veckors tentperiod. Jag är inte bra på att göra undan uppgifter i förväg utan jag lämnar det ofta lite till sista minuten, dels av dålig vana och dels för att jag är mera effektiv när jag jobbar under press. Problemet just nu är att alla uppgifter som skall lämnas in och presentationer som ska hållas är grupparbeten med grupper som inte fungerar som de ska. Jag har gjort mina delar inom utsatt tid, men många andra har ännu mycket kvar att göra, fastän de redan missat flera deadlines. Helt normal situation alltså, så går det ofta till hemma i Finland. Problemet är bara att jag nu har upplevt den internationella miljöns baksida.

På mitt universitet använder man en poängskala mellan 1 (sämst) och 10 (bäst). Alla uppgifter och tenter bedöms med den här skalan med en decimal. Medeltalet i alla prestationer avrundas uppåt och ger det slutgiltiga vitsordet för en kurs. Det betyder att man måste ha åtminstone 5.5 i medeltal i en kurs för att få en sexa, vilket behövs för att klara kursen. Problemet är att det är näst intill omöjligt att få nior och tior. Många föreläsare säger till och med på förhand att de aldrig delat ut en 10a till någon, så det lönar sig inte att vänta sig höga vitsord. Ett allmänt problem inom holländska universitetsvärlden är det flesta nöjer sig med en sexa, då är man ju godkänd. Så plötsligt befinner man sig i grupper där några nöjer sig med minsta möjliga insats, en annan (till exempel jag själv) behöver inte det högsta vitsordet, men vill lämna in någonting som man är nöjd med och de sista måste, av kulturella orsaker eller för att hemuniversitetet kräver, satsa på de högsta vitsorden som ändå är omöjliga att få. Känns ganska hopplöst innan man ens börjat. Det här kunde vara en jättebra övning i samarbete och ledarskap, om det inte skulle vara för att vi har grupparbeten i alla sju kurser som jag går. Så sju gånger i veckan måste vi diskutera samma frågor om och om igen, varför är ingenting färdigt eller hur ska vi skriva om en uppsats för att alla ska vara nöjda med det vi lämnar in. Dessutom har jag märkt att jag måste hålla tillbaka lite av min finska rättframhet, för det har visat sig vara med effektivt att få någonting gjort genom att dalta istället för att ställa krav. Just nu vill jag bara få någonting gjort som man kan lämna in utan att skämmas, ingen skillnad ifall det är en gruppinsats eller om jag gör det själv. Jag riktigt längtar efter att tentveckorna ska börja om en och en halv vecka, för då handlar allt om individuellt arbete som jag får göra precis hur jag vill, när jag vill.

Den största ljuspunkten mitt bland allt frustrerande skolarbete har varit allt trevligt besök jag haft från Finland! Då har jag tagit mig tid att turista på stan eller bara cykla omkring och njutit av Amsterdam. Och ännu är det inte slut, imorgon kommer Mico hit och nästa vecka är Sanna på besök. Det är otroligt roligt att träffa nya och gamla vänner som kommer på besök, visa dem runt och få höra om vad som är på gång där hemma.

Nästa vecka är det självständighetsdag, då ska det kalasas med finsk glögg och pepparkakor. Jag ska provlaga karelska piroger i stekpanna (vi har ingen ugn), men om det inte blir bra har jag ett lager av lakrits och Fazers blå att bjuda på. Dessutom är det tydligen Spanska konstitutionens dag samtidigt, så Carmen har lovat laga spansk mat också. Sen är det bara några veckor kvar innan jul, vilket också betyder hemfärd för mig och många andra. Många olika känslor dyker upp då jag tänker på det, så jag tror jag skjuter undan det ur mina tankar ett tag till.